När man behöver hitta inspirationen kan musiken vara en väg dit. Min lilla mp3-spelare har många gånger hjälpt mig på traven, ibland får den gå på ”random” och ibland är det jag själv som styr tankarna genom musiken. Idag var det Staffan Hellström och Dogge Doggelito i underbart starka ”Var kommer du ifrån?” som stod för inspirationen, gång på gång gick den i mina öron. Hela tiden, ända tills jag satte nyckeln i dörren här hemma.
Jag kommer från Sverige, från Motala, från miljonprogramsbetongen i Charlottenborg. Men framförallt så kommer jag ur en familj med arbetarklassens värderingar. Med en far och en mor som lärde mig att sköta mina åtaganden. Som lärde mig det fina i att göra sin plikt och vara stolt över vad jag gör och kan. Dom lärde mig också att jag inte är sämre än dom som har fötts till bättre förutsättningar.
Det har givetvis funnits perioder då jag har revolterat i mitt liv, men grunden har alltid funnits där.
Jag är kort sagt sprungen ur ”folkhemmet” och det är jag stolt över.
Idag kom minnen till mig. Jag mindes landhockey mot en trappuppgång eller en garageport, grus på asfalten efter att snön smält bort och ett gäng grabbar i stickade tröjor och toppluvor. Nyponbuskar, taggbuskar och maskrosor var växtligheten som jag växte upp med där i betongen. Gråsparvar och duvor var fågellivet. Små ödlor som kilade på de gamla telefonstolparna som markerade gräns mellan lekplats och gräsmatta. Jag minns hur det var när det alltid var liv av lekande barn och mammor ute på gårdarna.
Jag minns hur stolt jag var när jag mötte farsan på lördagarna ( det var då man fortfarande jobbade på lördagarna ), jag mötte honom vid ”småvillorna” som vi kallade dom och fick åka med honom hem på mopeden. Det var då när kanske var femte eller sjätte familj där jag växte upp ägde en egen bil. Jag minns när vi köpte vår första bil efter att jag föddes, en grå Saab 95:a som farsan betalade 800 spänn för.
Jag minns när TV var svartvitt, började klockan sex på kvällen och kanalerna var två. Jag minns när man fick slå på TV:n en kvart innan för att rören skulle hinna bli varma. Minns också att det var en höjdpunkt på dagen när man bänkade sig framför barnprogrammen.
I min uppväxt fick jag också se drogerna, missbruket, kriminaliteten och tragedierna, men jag såg framförallt människan bakom. Kanske gav mina föräldrar mig den förmågan, att alltid se till hela människan. Alla har en bakgrund, alla är någon. Någon som via sina upplevelser, tillfälligheter eller genom dom val man gjort har hamnat på ett eller annat ställe i livet.
Sen kom åttiotalet och helt plötsligt ändrades värderingar och samhälle. Det blev viktigare att glänsa och att lyckas. Den som slog sig fram var en hjälte. Det blev viktigare att vara sin egen lyckas smed än att solidarisera sig med dom som hade det sämre eller dom som fick slita för att få bröd på bordet. Där nånstans sprang samhället ifrån mina värderingar. Kände mig nog mer hemma i ”folkhemmet” än i det som sen kom. Kände nog mig själv bättre under min uppväxt än jag gör idag som femtioåring i informationssamhället.
Mina föräldrar lärde mig om rättvisa. Deras engagemang både politiskt och fackligt har lärt mig mycket, men framförallt har jag fått lära mig att alla människor är lika mycket värda och att slit och idoghet är mer värt än ”snabba klipp”.
Så många tankar kan man få igång bara av en enda låt, inte vilken som helst, men ändå!
Flanörens öga är ibland också flanörens öra, musiken kan färga bilderna och framförallt tankarna kring dom.
//Leffe
.
